En majsöndag i skogen

 

Jag väcktes av en solstråle som kom från spegeln på väggen framom min säng. Solen kom smygande upp bakom Forsbergs vita hus i Guttsta, morgonen syntes klar och lugn. Jag öppnade fönstret och lät den friska vårluften svepa in i rummet. Nere vid ån hade en stor flock rapphöns skockats, det var säkert bortåt fyrtio stycken.
Kornknarren eller Rågrepan, som var vårt namn på fågeln, hade missat att natten var slut och drog några långa raap raap som slutkläm på friarstråten.

När jag står här och skådar ut över denna fantastiskt vackra bygd, kommer tankarna över mig. Det måste ha varit Gud, som gjort allt detta.

På någon minut, hinner mina tankar snurra tillbaka på allt jag, trots min ungdom, varit med om i denna ådal. Jag minns uttern, detta graciösa djur, som kom simmande endast tre meter ifrån mig. Eller den underbart vackra Kungsfiskaren, som med ett litet plupp, dök i vattnet och kom upp med en fisk i näbben. Ormleken i diket, säkert femtio snokar i ett virrvarr, jag upptäckte dem på grund av den fräna stanken. Ålen, den mäktige som tog mitt nya metspö av bambu. Det hade kommit några bambuspön till konsumaffären Trygg i Guttsta. Jag fick en krona av mor och cyklade till affären och köpte ett spö som var cirka fem meter långt. Väl hemkommen måste jag givetvis provfiska så jag revade på och sprang ner till ån. Precis då jag kastat ut reven med krok och flöte började det regna, snabbt rände jag ned spöet i bottenleran och sprang hem.
Min mening var att springa ner till ån igen när regnet gett sig men något kom emellan. Jag kom inte ner till ån förrän nästa kväll och då är spöet borta. Det låg en eka alldeles intill min metarplats, jag lånade ekan och rodde sakta medströms. Efter ungefär 200 meter upptäckte jag spöet, det låg under den gamla ekens grenar. Försiktigt drog jag upp spöet men reven satt fast i något, jag tittade över ekans kant och fick syn på spötjuven. Det var en stor fin ål. Efter en hel del mixtrande lyckades jag få upp ålen i ekan och mitt nya spö hade jag fått åter.

Jag var nu åter i verkligheten.
Mor var redan uppe hörde jag, hon var van vid att jag skulle ut i skogen och för övrigt så fick hon en orsak att komma ifrån min fars präktiga morgonstånd, så här i vårens tid. Trots sina snart femtio var hon alltid rädd för att bli med barn, ibland lyckades han i sitt dåd, då hörde jag hur det knakade i den trånga utdragssoffan.
Jag hade fått en ny ryggsäck och en termos när jag började arbeta i Flintberget i början på maj detta år, nu var den passande för min färdkost. Choklad i termosen och fina smörgåsar bakade på havregryn och rågmjöl.
Jag krängde på mig ryggsäcken och gick ut bakvägen, det var närmaste vägen till dasset. Uppe på logtaket hade far satt upp en starholk och där satt nu en färggrann starhanne och spelade intensivt för sin starfru, som lagt de första äggen.

Jag vandrade ut från tomten uppe vid skogskanten där Mor hade sin köksträdgård. Det var det mestadels lugnt där och solen låg på nästan hela dagen.

Jag hade tänkt mig att gå till Grymshälla, vårt eget jätteberg, jag kom dit så småningom, men jag blev gång på gång hejdad av små överraskningar. Just när jag skulle kliva över gärdesgården, tittade en nyvaknad huggorm fram under det gamla gässlet, han höll på att ömsa skinn.

Jag hade kommit in en bit i skogen när det hördes ett fnittrande uppe i en hög tall. Det var ekorrmor som höll på att lära småbarnen klättrandets svåra konst.
Nu var jag framme vid det vi kallade ”kälkbacken” det här var vår lekplats när det blåste och stormade nere i bäckravinen, där vi mestadels höll till. Från kälkbacken var det inte så långt till Grymshälla, vårt mytomspunna sagoparadis.
Jätten Grym bodde i en stor, fin sal under berget, han hade endast en utgång som vi visste om, den var stängd av ett stort stenblock på västra sidan av berget. Ibland kunde vi se att Grym var ute på något ärende för då var inte klippblocket lika tätt tillslutet mot bergssidan som det brukade vara.
Högst upp på Grymshälla växte en gammal knotig tall, den använde vi som utsiktstorn. Från toppen av den syntes Köpings kyrka och ibland även Ströbohög. Med en god kikare gick det även att se nakenbadarna vid Mälarbaden, på andra sidan sjön.

På marken under tallen kunde man se att någon eller några haft kalas, där låg fullt av fjädrar och skelettdelar från smådjur.
Några meter från den vresiga tallen, finns ett litet kärr, omgivet av ett frodigt blåbärsris. Här var det ett verkligt kluckande och sisande. Några tjädertuppar hade samlats omkring ett tiotal hönor. Ibland slogs tupparna, och ibland måste någon tupp ägna sig åt en höna, som niger och viker upp stjärtfjädrarna, för att tuppen skall kunna utföra det som de egentligen är samlade för att utföra. Tiden som parningsakten pågick, var kanske 30 sek.

Jag bestämde mig för att fortsätta. Norrut är berget långsluttande och beväxt med gammal skäggig granskog. Här träffade jag på en flock väldigt små fåglar, det var Kungsfåglar, Sveriges minsta fågel. Hur denna lilla fågel, max 9 cm och 6 gram i vikt, kan lägga 12 ägg, och dessutom 2 kullar om sommaren blir man verkligen imponerad av.
När jag vilat en stund bland alla dessa små varelser och lyssnat till deras gälla tsi, tsi, tsi, styrde jag kosan västerut. Jag gick mot Gustav Lars rönning. Vad var nu en rönning?  Jo, vi som är vana att vandra i skogen, finner ofta rester av gamla nästan igenväxta odlingar, och rester av lador, kojor, och ibland kan man även få se rester av eldstäder. Gustav Lars rönning var inget undantag, här såg man fortfarande de små åkrarna som omgavs av igenväxta diken. Granarna som växte i dikena, var när jag gick där, omkring 50 år vilket tydde på att odlingen här upphörde omkring 1880.
Jag gick smygande tyst och undersökte omgivningen och fann det jag sökte. Resterna efter en liten stuga och en liten ruin, som kunde ha varit ett skydd för djuren. I början på 1800 talet fanns det, trots intensiv jakt, ännu kringströvande vargar kvar i dessa trakter. Det var mycket vanligt att får och kor, hela dagarna, vaktades av en vapenförsedd koherde.

Det var en ljuvlig morgon och jag gjorde mig ingen brådska, satte mig på en omkullblåst tall, tog upp termosen och en bit av smörgåsen. Medan jag satt på tallstammen med min choklad och smörgåsbit tyckte jag att något rörde sig längst upp på den nordligaste inägan. En gulbrun liten varelse på rangliga ben försökte göra gymnastiska krumsprång, plötsligt kom två syskon till fram och ville vara med i dansen. Mamman stod avvaktande några meter därifrån. Jag reste mig försiktigt och smög därifrån.

Jag drog iväg längre västerut, jag var nyfiken på om grävlingarna fortfarande höll till i det gamla stenröset som i generationer varit ett tillhåll för grävlingar. Redan flera meter från stenröset visste jag att grävlingarna fanns där eftersom jag var ytterst nära att kliva i deras latrin. Grävlingarna är mycket renliga av sig, de förorenar aldrig i närheten av boplatsen, kanske mest därför att de inte vill avslöja sitt gryt. Jag fick vänta länge på något livstecken, de hade troligen hört eller kanske till och med sett mig. Efter tålig väntan var det något som rörde sig bland stenbumlingarna. En liten igelkottsliknande varelse kom försiktigt smygande, efter honom kom tre syskon. Så fort de kommit ut på den mossiga planen framför grytet, började de att rota i mossan och leta efter larver och skalbaggar. Jag satt en stund och beundrade deras oerhörda energi, sen smög jag försiktigt därifrån för att inte störa dem.

Solen börjar smyga upp över trädtopparna i syd ost, själv var jag på vandring i sydvästlig riktning, till dygropen, som var vårt namn på våtmarken.
För att komma till dygropen från den plats jag befann mig måste jag passera en mycket gammal vinterväg. Den var nog från början avsedd som en genväg för folket i Rotmossen och för folket i skogstorpen väster därom, när de skulle göra sina resor in till Köping.

Just när jag kommit ut på den gamla stigen hördes ett entonigt klagande skri, det kom närmare och närmare, jag hoppade av stigen och mot mig kom två harar. Det var den första av dem som skrek så hemskt. Djuren hade precis passerat mig när den första haren tvärstannade, tryckte ner huvudet mot marken, lade öronen bakåt och slutade skrika. Baktill syntes en liten liten svanskott som darrande stod rakt upp. Den bakomvarande haren hoppade upp på den liggande, satte framtassarna om halsen på henne, dessutom bet han sig fast i nackskinnet på offret. Nu inträffade något märkligt, det ridande paret reste sig och försvann på stigen. Våren var här.

När jag kom fram till dygropen, såg jag hur en älgko med kalv nästan ljudlöst försvann in i den täta skogen. Dygropen var egentligen en utgrävd torvmosse. Här hade bönderna i Åndesta hämtat torv till strö för sina djur. Torparna i byn, som ofta var skyldiga bönderna pengar, fick göra dagsverken i torvmossen, ofta tillsammans med hustru och barn. Vid barvintrar var dygropen vår förnämsta lekplats. Den frös till väldigt fort och vi kunde åka på våra spiskrogsskridskor runt tuvor och albuskar, dessutom fanns en stolpe för slängkälken.

I en hög gammal asp fanns en mängd fågelhål. Kajor, starar, gröngölingar och andra bo byggare såsom ugglor, ekorrar och naturligtvis spillkråkan.

Nu var det dags att börja på att gå hemåt, men jag hade ännu ett ställe kvar och det var rävlyan med de fyra valparna, som bodde under logbottnen i Kaggtorpets logkista.
Jag smög som en indian in i den gamla ladugården och klättrade upp på skullen. Jag tog plats i ett nästan mörkt hörn med mycket god utsikt över den övriga delen av logen. Den nedgående solen sken in genom de öppna dörrarna och skapade ett behagligt ljus.

Det kom inte fram några rävar, men i stället stod, helt plötslig drängen Jonte där. Han var ovanligt lätt klädd, bar överkropp, ett par avklippta blåbyxor samt träskor. Under höger arm bar han ett hoprullat hästtäcke. Träskorna klev han ur innanför dörrarna, knäppte upp byxgylfen och tog av sig de avklippta blåbyxorna, som han lade ovanpå träskorna. Nu rullade han ut hästfilten på loggolvet och lade sig helt naken på den.

Jag var nu i en väldig knipa, hur skall jag ta mig härifrån? Tiden tycktes stå stilla. Då kom en ny överraskning.
Barfota och klädd i en blommig nästan fotsid städrock, steg hon in och ställde sig framför den liggande Jonte. Hon klänger av sig städrocken och blir då helt naken. Vänd mot Jonte börjar hon massera sina bröst, som blir vackert kupiga, nu för hon ner höger hand till en vackert formad bukett mellan sina ben och börjar massera buketten. Nu händer något märkligt på Jonte, mellan hans ben strax nedom magen, reser sig en tingest och den rätar upp sig mer och mer. Den nakna kvinnan tar några steg framåt och hukar ner sig över tingesten, då blir det plötsligt nästan mörkt i logen. Ett stort svart åskmoln skymmer solen, när solen och när ljuset återkommer har kvinnan tagit på städrocken och med en flik av rocken torkar hon sig mellan benen och går sin väg, lika tyst som när hon kom.

Jonte ligger kvar en stund men reser sig, rullar sedan ihop hästfilten och går även han.

Nu kan jag äntligen lämna mitt gömsle och gå hem. Trots att det nu är åttio år sedan allt detta hände, kan jag aldrig glömma denna majsöndag i skogen.

Kategorier: Allmänt | Lämna en kommentar

Ett fiskafänge och lite till…

skanna0004

Hedströmmen heter ån där min bror och jag tillbringade en stor del av vår barndoms- och ungdomstid. Fiske, bad och rena naturstudier var vad vi sysslade med. Far hade gjort oss varsitt metspö av tätvuxen gran, det var nog fyra meter långt. Första gången vi provfiskade med våra nya spön agnade jag med en ovanligt stor mask och kastade ut nästan till mitten av ån. Omedelbart sjönk flötet och jag drog verkligen upp för jag lyfte fisken, som var en ganska stor gädda, med spöet vilket fick till följd att spötoppen gick av och gäddan föll ned framför fötterna på broder Lars som av överraskningen började gråta. Själv såg jag hur gäddan sprattlade iväg mot vattnet, jag kastade mig över spötoppen och gjorde mitt andra fel, jag drog av reven och gäddan försvann i djupet.
Det hände ibland att jag gick ensam ned till ån och fiskade, -en gång när jag satt och väntade på den där abborren som aldrig kom- utspelade sig något sällsamt. Sakta och tyst kom ett djur simmande rakt emot mig. Jag trodde först att det var en katt, men det var ett djur som jag aldrig tidigare sett, det var en utter. Den var nu ungefär tre meter ifrån mig och jag vågade knappast andas av rädsla för att jag skulle förstöra detta fantastiska skådespel. En utter, helt ovetande om mig, på endast tre meters avstånd. Fortsätt läsa

Kategorier: Allmänt | Lämna en kommentar

Ett gäng från 1945

Fr v: Kurt Boijorth, Bertil Olsson, namnet glömt, Ivan Västerberg, Masen Johansson, Gösta Linell.

Fr v: Kurt Boijorth, Bertil Olsson, namnet glömt, Ivan Västerberg, Masen Johansson, Gösta Linell.
Nedre raden fr v: glömt namn, Sture Berggren, Bertil Liljander, Per-Uno Hermansson.

Kriget hade nyligen slutat, genom Tysklands kapitulation. Här hemma i Sverige var alfa ransoneringar kvar, så det var inte tänkbart att vi som orienterade skulle förflytta oss på annat sätt än med cykel. En gång hände dock undantaget. Vi skulle till en tävling i Skinnskatteberg. Skrothandlare Pamp hade en gammal lastbil med gen gas drift, han erbjöd sig att skjutsa oss på flaket. Efter att ha suttit på lastbilsflaket i tre mil var vi ganska ner rökta och in gasade. Jag vill minnas att samtliga orienterarna från Kolsva gick bort sig.
En annan episod.
Det skulle bli en stor orientering i Kopparberg en söndag i september. Jag och en grabb som hette Bengt eller Berndt Andersson anmälde oss till deltagande. Redan på lördagen packade vi för resan och cyklade till Kopparberg. Vid framkomsten uppenbarade sig ett par värdigt sköna Evor, det var helt enkelt nödvändigt att göra deras bekantskap. Efter den långa cykel färden var vi både hungriga och törstiga, så vi inledde vår konversation med att fråga efter ett café. De unga damerna visste precis varthän vi skulle gå. Ni skall gå till Fagers Café sade de. Det var då jag tog chansen. Vi alla fyra skall gå till Fagers Café. Flickorna tackade ja, och Berndt och jag fick veta allt som behövde vetas. Damerna var systrar, deras föräldrar hade en lantgård några km utanför Kopparberg. Ni kommer väl till parken ikväll, vi skall dit och dansa, det är en så bra orkester i kväll, den heter Paramount. Det var självklart att vi skulle till parken. Sedan blev det ”efter dansen”, Vi följde flickorna hem, väl hemkomna talade de om att de sommartid hade sin sovplats på vinden, deras föräldrar hade strängeligen förbjudit dem att taga med sig pojkar upp till säng platserna. Berndt och jag fick dock det stora förtroendet, om vi lovade att vara väldigt tysta och försiktiga, vilket vi givetvis lovade. Mot morgonkvisten, efter en massa kramar och kyssar var avskedets stund inne, vi smög tyst som ett par kattor utför trappan. Men ve och fasa, längst ner i förstugan stod en byrå och mot den hade mor i huset ställt bakplåtarna efter avslutad bakning. Berndt hade lite för bråttom att komma ut, så han såg ej de uppstaplade plåtarna, utan råkade sparka till en så att alla rasade omkull. Fort, fort for vi iväg på våra cyklar, hur det gick för oss på orienteringen, det har jag glömt. / PUH.

Kategorier: Allmänt, Orientering | 1 kommentar

April skämtet

Tegelladan

Tegelladan

Äntligen är det klart. Stor donation till hemlösa.

Färdiga moduler med snabbkopplingar till el, va, har gjort att inflyttning kan ske, redan den ¼. Kruxet är dock att få fatt på lämplig städfirma.

Värmen kommer från Hedströmmens vatten, som också skall fylla den bad pool som skall invigas på pingstaftonen av någon prominent personlighet.

På första maj, innan demonstrationståget avtågat är det tänkt att artikelförfattaren skall, från trappan på det ny restaurerade huset, hålla hela sitt tidigare stympade vårtal.

Byggnaden skall heta Tegelladan.

Detta var mitt april skämt för 2015, det kom dock aldrig att bli publicerat. Efter allt larvigt tjafs om uthyrningen av vår kära kvarn till bostad för hemlösa, ville även jag vara med och tjafsa.

Magasinet på andra sidan gatan, har ju hitintills, ända sedan det köptes, drivit fram svett och tårar. Jag hade tänkt att locka fram ett litet smil, åtminstone hos någon som känner Per-Uno.

Kategorier: Allmänt | Lämna en kommentar

En sannsaga från 1700-talet

Det var krig ute i Europa, Svenska knektar var med och stred, till och med i Frankrike. En av dem, var Vern från Åsby, en by norr om Köping.

Verns hustru bedrev en form av gästgiveri i byn Värnbo. Det var mestadels forkarlar, på väg till Köping med tackjärn eller träkol från Bergslags skogarna som sökte logi.

En afton i mars 1791 kom en, för gästgivarfrun obekant forkarl in och sökte logi och fick det, men Selma som frun hette kände sig obehaglig till mods .

På efternatten trängde mannen sig in och våldtog henne, vilket var ett mycket svårt brott bland forkarlarna. En värdshus värdinna var alltid fredad.

Vid nyårstid 1792 föddes ett gossebarn, som fick namnet Gustav.
Fortsätt läsa

Kategorier: Allmänt | Etiketter: , , | Lämna en kommentar

Var fanns skyddsombuden?

Under den senaste tiden, har händelser timat, som gjort mig, f.d. arbetsmiljöansvarig inom SKTF mycket förbryllad. I ortspressen har jag läst om hur personer avskedats på ”grått papper”, men jag har aldrig sett att någon arbetsmiljöansvarig fått deltaga i exekutionsplutonen.

Jag har varit pensionär sedan 1988, men är fortfarande med i facket och läser varje nr av vår tidning Vision. Tyvärr tycker jag mig finna alltför mycket av akademiskt kunnande i artiklarna. De flesta av den s.k. oskolade personalen tror väldigt ofta, att bara för studierna varit många och långa, som för akademiker, så kan de allt. Ofta imponerar de på pamparna inom verksamheten, men inte på den personal de skall arbeta tillsamman med. Att få bita i det ”sura äpplet” några år i ungdomen, gör att förståelsen för människan ökas. Jag har svårt att förstå hur man utan fackligt ingripande kunde avpollettera en person, även om hen haft en politisk åsikt, som inte är rumsren i dag, så måste fackliga principer och paragrafer följas.

Har det varit stöld eller förskingring, då finns våra domstolar. Personen i fråga måste ha varit mycket allvarligt försumlig, emedan t.o.m. en vänsterpartist, varit med i skarprättarnas skara.
Fortsätt läsa

Kategorier: Allmänt | Etiketter: , | Lämna en kommentar

Ett svar på ett brev som jag aldrig fått

Tack för brevet, som jag fick för en tid sedan. Du skriver att ni har en lufttemperatur på mellan +10 och +29 grader C, Här är temperatur siffrorna desamma, men med minustecken framför.

Jag vistas på en plats som heter Köping, en liten stad i södra delen av Sverige. Trots att staden ligger långt in i landet, så finns där en mycket förnämlig Hamnanläggning. Stora 10000-tonnare kan gå hit, om de inte överlastar.

De gamla vikingarna, som du säkert hört talas om, Gjorde härifrån sina härnadståg ut i världen, De besökte troligtvis Din hemstad Limassol, som numera är Cyperns största hamnstad.

Vikingarnas färdvägar gick oftast österut, till städer långt in i Ryssland. Från min skoltid minns jag ex. vis Niznij Novgorod.

Vikingarna hade lärt sig att förflytta sina båtar på land, förbi svåra forsar och fall.

När de gjorde sina härnadsfärder västerut, styrde de ut i Atlanten, förbi Skottland och Irland, där för övrigt deras släktingar bor än i dag.

Fortsätt läsa

Kategorier: Köping | Etiketter: | Lämna en kommentar

Några av mina dikter

Dikter

Dikter av Per-Uno Hermansson

Kategorier: Dikter | Lämna en kommentar

Foxterriern Sikko

Foxterriern Sikko

Sikko var en släthårig, svart/vit foxterrier. Till utseendet lik de flesta foxterrier, men själsligt om man så får säga, var han något alldeles extra. Hans husse heter Edvin och matte Ingeborg. Sikkos husse hade faktiskt lite foxterrier i sitt sätt att leva, så uttrycket sådan herre sådan hund, stämde i detta fall.

Sikko var minst i valpkullen. En sån där liten stackare som egentligen ingen vill köpa. Det var därför han fick komma till Edvin och Ingeborg, för dit kom han alldeles gratis.

Om Sikko fick sitt humör genom sitt sällskap med Edvin eller om det var ett arv, det får vi aldrig svar på, men humör fick han. Första gången Sikko visade var skåpet skulle stå, var när han bet huvudet av Ingeborgs bästa tupp. Sikko hade retat sig på tuppens höga röstläge.

En annan gång retade Sikko upp sig på Alfreds häst till den grad, att han högg Bläsen, som hästen hette, i ena bakhoven. Sikko blev sängliggande en längre tid på grund av hjärnskakning, men överlevde, det gjorde han.

Vi pojkar älskade Sikko. Han var vår stora vän och hjälpte oss med allehanda tyg och rackartyg. Sikko var suverän på att leta reda på ekorrar, som vi sedan sköt med våra hemmagjorda bössor. Det är en sådan bössa som är orsak till det stora ärret på min högra arm och att jag fortfarande har ett 10-tal hagel i samma arm. Eftersom ekorrskinn var dyra på den tiden, så var det värt ett ärr på armen. Edvin, Sikkos husse, var inte alls förtjust över ekorrdreven. Det var nämligen så att Edvin var jägare på fritiden och Sikko, som kunde allting, han kunde också driva räv bäst av alla hundar i byn. Emellertid glömde han av sig ibland och drev ekorre när han skulle driva räv och då fick han stryk av husse. Det skulle ju vi egentligen ha haft i stället, som lurade med oss Sikko till skogen och gav honom en sockerbit för varje skjuten ekorre.
Fortsätt läsa

Kategorier: Allmänt | Etiketter: | 1 kommentar

I väntan på våren

Det är flickan vi besjunger i visan "När Lillan kom till jorden"Våren, Våren, ja nu är det våren, som har kommit tillbaka igen. Snö och is har töat bort, vi har hört hur det har porlat och sett rännilar bildas, som vi gärna lekt med, trots att barnaåren runnit undan.

För 10000 år sedan, när inlandsisen var 3000 m tjock, började den stora våren göra sitt intåg. Ett mildare klimat kom smygande. Det tog nästan 3000 år innan Sverige blev synligt. Under denna tid hade det hänt stora saker under ismassorna, som hela tiden, sakta men säkert, rörde sig ner mot lägre liggande områden.

Islossningen började med ett porlande men blev så småningom till forsande, brusande vattenmassor, som övergick till ett öronbedövande oväsen, när stenmassorna började rulla. Rullstensåsarna bildades.

När isen var borta, för cirka 7000 år sedan, kom åsarna i dagen.

Fåglar började flyga mot Norden, de gjorde då, som de gör än idag, när våren är här.

Med fåglarna kom frön och det började grönska, djur och även människor hittade hit. Våren hade verkligen kommit.

Varifrån människorna kom, är höljt i dunkel, men man kan anta att de kommit från områden runt Svarta Havet, upp genom Vitryssland och genom de Baltiska staterna. Djurens vägar kan vara flera. Fortsätt läsa

Kategorier: Våren | Lämna en kommentar

Blogg på WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: